tisdag 9 oktober 2018

Julshopping i oktober?


Bjuder idag på en bild på mig och Robin från 2010. Just på den här bilden är vi
på Eksgården och firar en av mina underbara fastrar. Shit, vad unga vi var!
Vad liten Robin var!

I vilket fall som helst. Idag efter jobbet åkte jag in till stan för att shoppa en julklapp
innan den försvinner ur sortimentet. Dessutom skulle jag försöka hitta mig en ny ullkappa.
Hittade ingen ullkappa men shoppade hela 3 julklappar plus en annan present.
Känner mig väldigt nöjd faktiskt. Råkade visst gå in på Tokiga Ture också, oups!

Nu värmer jag på lasagne i ugnen och har precis blivit medlem i Netflix.
Det är bara ett bekymmer nu.... jag vet i tusan inte vart jag ska titta på!
Det finns ju alldeles för mycket spännande att glo på.
Efter mycket funderingar bestämde jag mig ändå precis för att titta på Vaina.
Kände för lite animerat denna kväll.

Ha det bäst :)'




måndag 1 oktober 2018

Varför kan man inte tänka positivt?

Det har hänt en hel del den senaste veckan. Så otroligt mycket.
Kommer att avslöja lite senare.

Men i alla fall så lyckades jag sälja min gamla kamera i fredags.
Den försäljningen gick jättebra och jag fick en sån bra feeling. Så jag tänkte,
Vi säljer ännu mer. Så ikväll sålde jag lite till, men jäkla vilken dryg och jobbig människa.
Han påpekade det en och det andra och gav mig ett bud.
 Jag påpekade att jag inte hade behov att sälja om det inte dög. Ändå fortsätter detta
trugande om skavanker och brister dittan och dattan. Jag höll typ på att förlora humöret
ett tag, vi blev nog båda lite irriterade på varandra.

Men egentligen, det är ju inte mitt problem. Det är ju mitt och jag bestämmer ju
Själv över det. Jag lyckades få honom att gå med på att mötas halva vägen.
Men så här efteråt känns det inte jättebra.

Sen ringde pappa strax efter affären var klar, med goda nyheter.
Med goda nyheter menar jag typ JÄTTEGODA nyheter.
Så tråkigt att ha hemligheter, men även detta kan jag inte berätta.
Trots dom jättegoda nyheterna så är det affären som inte kändes
helt solklar som spökar i mitt huvud.

Min fråga är....
Varför ska det vara så svårt att släppa det negativa?
Varför är det, det som spökar i huvudet i evigheter efteråt?

Skulle kanske behöva gå en workshop i positivt tänkande och
hur man omvandlar negativ energi. Hade varit väldigt nyttigt tror jag.

lördag 22 september 2018

Kroppshets - När det började


Jag har väntat länge på att Mia Skärings serie om kroppshets ska komma ut.
Äntligen har den gjort det. Alla 3 avsnitten. Har än så länge bara kollat på första avsnittet och
tänkte att utefter den skriva mitt första inlägg.
Första avsnittet handlar lite om hur det började för Mia, från att ha varit en nöjd liten tjej till ha sån ångest och självhat för sin egen kropp.

Nu ska jag öppna hela mitt hjärta och berätta vart historien började för min del, och vad
som har varit mina komplex och kanske fortfarande är.

Jag vill minnas att jag ändå har varit en rätt glad tjej egentligen i hela mitt liv. I alla fall vad många
utifrån kanske ha trott. Det hela började nog egentligen när jag lärde mig att baka själv och
framför allt att göra chokladpudding. Jag var nog säkert 8 år eller något och blev gradvis
lite mulligare och mulligare. Först var det nog inga problem fören man började att se tillbaka på
klasskorten och började se själv hur man hade hade förändrats. Jag var nog kanske 10 år då.
Dessutom började en eller flera killar att rimma på mitt namn. "Therese - fes" helt oprovocerat.
Jag var/ är väldigt blyg av mig egentligen och tyckte så klart att få den typ av uppmärksamhet var
jättejobbigt och inte alls vad jag ville att folk/barn skulle tro om mig.
Jag ville heller aldrig följa med på tillställningar för jag tyckte inte att jag var fin i mina kläder,
utan bara såg tjock ut. Jag fick ju lov att följa med på tillställningarna i alla fall, jag har
nämligen far som inte gillade att jag klankade ner mig själv. Så han tvingade mig ut med orden
som att jag är fin som jag är och att det finns dom som inte har ben, armar eller mat.
(Vilket har varit ord i vuxenålder som jag har använt för att försöka avdramatisera mina komplex).

Jag började fundera mer på kläder då mamma och jag hade jättesvårt att hitta kläder till mig på
barnavdelningen. Droppen var när min ålder inte stämde med klädesplaggens rekommendation.
Jag var 10 år och gick i kläder som ansågs att en 14 åring skulle bära. Att hitta kläder blev det
värsta jag visste. Jag hade samma kläder dag ut och dag in.
Tills mamma tvingade in mig på vuxenavdelningen och jag äntligen hittade ett
par jeans som jag kom ner i. Livet blev lite lättare.

Vid 10 års ålder började man även få lite tuttar, jag som
inte ens hade reflekterat över detta gick utan problem med tuttarna fritt hängande (det fanns ju egentligen inga).
Var av en tjej i min klass påpekade detta och tyckte att jag skulle skaffa topp eller BH.
För det var visst fult att ha lite tuttar hängandes löst innanför tröjan.
Skamset skylde jag mitt bröst resten av dagen och tvingade säkerligen med mamma till
affären direkt den kvällen. Sen dess fram till 22 års ålder sov jag alltid med topp eller BH på.
Jag tog nästan aldrig av den.

I duschen efter gympan kunde det vara väldigt jobbigt, och framför allt när man var 11- 12 år.
Dom flesta tjejerna och framför allt dom som var långa och smala hade så söta/snygga underkläder.
Där kom jag i "mormorstrosor" och uttöjd topp. Nä, nu var det dags att skaffa Bh, string vågade jag inte.
I duschen igen. En eller två tjejer (jag kommer inte riktigt ihåg) kommer ut skrattandes efter
att jag hade varit i duschen.
- "Kolla vilka äckliga plattfotsspår, vad äckligt att vara plattfot", var av dom
pekar på mina fotspår som jag hade lämnat efter mig. Efter det torkade jag mina fötter väldigt
noggrant innan jag gick ur duschen. Att vara plattfot är ett komplex jag har även idag.
Jag hatar att visa mina fötter. Så sandaler är ett big no no. Öppen tå i klackade skor är jag väldigt
försiktig med men börjar lära mig att acceptera.

I sexan retade en eller flera killar (det var egentligen alltid samma kille som startade det hela och
sen följde ju hans gäng efter) att jag vickade väldigt mycket på min rumpa, var av dom
demonstrerade hur jag gjorde, skrattandes.
Något jag blev väldigt ledsen för. Min rumpa hade aldrig varit
ett komplex fram tills dess. Jag vågade knappt gå efter det. Försökte se mig själv i spegeln
och försöka gå ifrån spegeln för att se hur mycket min rumpa vickade.
Där kände jag ändå att där få gränsen gå.
Min rumpa vickar för att jag är kvinna... Kan hända att just dom orden kom från mina föräldrar.
Det ända jag tyckte var jobbigt i stället var att folk kanske tittade på min rumpa.
Det gillade jag inte.

I högstadiet blev det så klart värre och värre. Där vågade jag inte har shorts på gympan för
att jag inte hade mina ben rakade. Hade alltid tjocka mjukisbyxor. Hur varmt det än var.
Aldrig kjol eller klänning för att jag hade tjocka vader. Tillslut efter en undervisningsfilm i idrott,
där filmen handlade om att äta rätt och om kroppsideal, egentligen. Då bestämde jag mig.
Jag ska börja banta. Detta var i 7:an. Så jag kämpade där i några månader med att gå ner
9 kg. Från 65 kilo till 56. Jag valde gymmet på "elevens val", jag cyklade i motvind.
Jag slutade helt att dricka saft, valde bättre alternativ till frukost, hade ångest så fort jag åt
en pizza, tårta eller annan godsak, för då var jag tvungen att straffa mig på något vis.
Jag hittade en träningsmetod som jag älskade. Där jag både fick spela tv-spel med brorsan men
samtidigt röra på mig. Nämligen att göra step up på en pall samtidigt som han och jag spelade
Star Wars på tv:en. Det var en jäkla hjärngympa kan jag säga, men tillslut kom man in i det.
Kunde lätt hålla på i 30 minuter non stop.

Så i högstadiet var alltså vikten min största demon, och det är den även idag.
Jag gick så klart upp dom där kilona igen men det var inte fören slutet av gymnasiet.
Nu har jag ju tagit tag i det igen men håller mig nu på hälsosamma 62 kg.
Gymnasiet var faktiskt väldigt lugn annars. Jag valde ju att gå på en skola som dominerades
mest utav killar. Så man fick lite bekräftelse ändå, jag menar, så fort en kille bara vill prata med
mig så fick jag ett sådant självförtroende. Framför allt eftersom nästan allt i gymnasiet bara vara
positiva konversationer. Jag blev gladare och gladare.
Framför allt berodde det på att jag umgicks med ungdomar som kom från mer
eller mindre samma miljö som jag. Det vill säga från ett lantliv. Dom förstod mig bättre
än vad dom flesta i högstadiet gjorde. Jag hade helt naturligt mer gemensamt med mina
nya klasskamrater.

Internatlivet gjorde mig mer självsäker och stark, kan också ha att göra med att jag blev
äldre och mycket mer säker i mig själv.
Efter skolan började jag jobba hemma på gården, trots alla fördomar om bönder man fick slängt över
sig i mellan- högstadiet. Tror det var tack vare gymnasietiden som jag har hamnat där jag är idag.
Jag menar, killarna blev ju som galna när jag sa att min pappa hade en Fendt och en CVX traktor,
när dom frågade mig. Det hade ingen på högstadiet i min klass förstått någonting om.

Idag är mina största komplex fortfarande

Min mage
Min vikt
Mina fötter
Mina armar

Kroppsdel jag är mest nöjd med

Mina ögon

Robin brukar skoja med mig att jag har en stor rumpa i vissa byxor eller kjolar.
Jag brukar bara säga att det är modernt.

fredag 14 september 2018

Min önskelista ^^



Så var min önskelista för i år officiell.
(Bilder tagna från internet)

Min lilla fredag so far


Vaknade idag alldeles för tidigt mot vad jag behövde.
Mimmo höll på och pep fram och tillbaka i sovrummet och tillslut fick jag släppa ut henne,
och så fick jag ta in henne och så började allt om igen efter en stund.
Antagligen ville hon följa med husse ut, det brukar ju vara den normala morgonrutinen.
Tillslut fick jag ge upp. Man ska ju egentligen inte ge med sig, men när hon hade varit tyst ett tag
så klev jag upp.
Tog tag i diskberget som inte hade försvunnit under natten och slängde in en tvätt i tvättmaskinen.
Det är en sån befrielse ibland att få bort all bråte man har i huset. Känns som man kan koppla av
bättre när allt är hyfsat rent (kan aldrig bli helt rent när man har 5 hundar i huset).

Så nu har jag suttit framför datorn en längre stund och fört över bilder och redigerat.
Det kändes som att jag behövde ta en paus nu. Efter detta inlägg är klart ska jag ta pappas
pickup och lämna tillbaka den där hemma, för att sen hämta Paxa efter den spontana
pyjamaspartyt hos mina föräldrar.
Tänkte att hon och jag skulle gå en promenad med Mimmo bort till Gråborg och hem.
Vilket är en jäkla bra bit att gå, så jag hoppas Mimmo orkar.

Annars den senaste tiden har detta hänt.


I lördags anordnade jag och ett gäng underbara tjejer en baby shower för Elin.
Elin hade ingen aning om detta. Jag sa redan i våras att vi skulle anordna en sådan i september åt
henne, och för en månad sen började vi planera lite mer intensivt.

Stora frågan var bara hur vi skulle lura ut henne utan att hon skulle tacka nej, och utan att
behöva avslöja våran "ondskefulla" plan. Så jag drog en liten vit lögn. Jag ljuger typ aldrig,
men luras det är jag duktig på när jag behöver. Så jag frågade henne om hon ville ta sin
gravidfotografering den 8:de september, och att jag kunde hämta upp henne och Peter för att
sen åka till Malin (där vi skulle ha baby showern). Malin hade sen en tidigare fotografering sagt
att hon ville vara med och hjälpa vid gravidfotograferingen. Så allt blev så himla naturligt
när jag väl skulle lura ihop denna historia.

Tillslut avslöjade jag planen för Peter (morgonen innan partyt). Vi kom fram till att dom själva
skulle åka till Malin. Så att jag kunde vara hos Malin redan när dom kom.
Elins mamma skrämde upp mig med att säga att Elin hade sett framemot fotograferingen,
och att hon hade varit lite ledsen när hon själv inte fick välja plats och dag.
Efter den inputen blev jag nästan hypernervös. Tänk om Elin med sina värsting-gravidhormoner
skulle bli rasande på mig/oss?
Så när hon och Peter vandrar upp mot huset (vi kunde se det genom dubbeldörrarnas glasrutor)
så blev ju spänningen olidlig. Sen kliver dom in och Så långt hade Elin nog inte fattat något.
Det tog nog 10 minuter för henne att förstå vad det hela gällde.

Överraskningen gick över förväntat och reaktionen blev vad vi hade hoppats.
Hon var helt enkelt mållös. Jag hade varit lite orolig att Peter skulle avslöja oss långt innan med sitt
"spjuvergrin" som han har tendens till att göra när något väldigt roligt är på gång,
men Elin hade i så fall inte märkt det som tur var.
Resten av dag blev toppen. Hur mycket mat och godsaker som helst och en massa prata mer
än lekar. Vilket funkade bra för oss allihop tror jag.

Fina/söta presenter fick hon också. Av mig fick hon en amningskudde som jag hade sytt ihop.
(Tror jag nämnde om ett hemligt projekt i något tidigare inlägg). Vilket jag hoppas hon kommer
att gilla och få mycket användning av. Dessutom fick hon en helt oplanerad present till.
Jag hade nämligen gått in på Cervera någon dag tidigare för att kolla efter en ordentlig temugg.
I stället hade jag som vanligt fastnat bland muminmuggarna. Där hittade jag en supersöt matservis
för barn (i plast så klart) med muminmotiv! Det kändes att det var kvalité och den hade såna
praktiska funktioner så jag kunde inte låta bli. Jag köpte även den till henne. Den kostade skjortan
eftersom jag inte hade budget till den egentligen, men det var ju mumin på den. Tänkte att den håller
genom många år och barn.
Så den fick följa med mig hem. Jag tror att hon blev glad för den. Inte för att hon kommer ha
användningen utav den den närmsta tiden, men tiden går ju fort. Om ett år kanske den används.

Det blev ett långt inlägg, men så blir det när man inte uppdaterar i tid.
Nu ska jag äntligen bege mig på promenad. Ha det bäst!

lördag 8 september 2018

Lördagsmys

Denna morgonen har jag styrt med en del och bara tagit det mysigt lugnt.
Jag har bakat ut mina nattjästa frallor, lagat mig bananpannkakor till frukost, redigerat
en hel drös med bröllopsbilder och samtidigt pratat med Fia, i hela 1 timme och 17 minuter!
Min sociala dos är egentligen redan full för idag, men eftersom man behöver träna på det
så kommer jag även fortsätta med det senare idag när jag ska träffa Elin och Malin, hihi.
Jag kommer typ vara borta i huvudet ikväll, säkerligen också ha träningsvärk i kinderna.

Nu ska jag gå en liten kort promenad med dom tre hundar jag har kvar hemma.
Sen blir det nog dags till att börja göra sig i ordning och packa ihop allt jag ska ha med mig.
Åh, vad jag har sett fram emot den här dagen!
Berättar mer i morgon, kanske ^^


Mina nattjästa frallor får även jäsa på morgonen

Blev frukost i köket vilket inte är vanligt för en lördag

Men det var för att jag lyssnade på creepypodden och vaktade frallor.
Min frukost bestående av bananpannkaka på banan, ägg , och lite yoghurt (o,5%)
plus yoghurt och blåbär som topping består endast av 1 points.
Så nu kan det "lönnas" i eftermiddag.

måndag 3 september 2018

Trevlig helg


Har haft en väldigt annorlunda helg.
Vi har nämligen bort uppe på norra, och verkligen fått träffa släkten ordentligt.
Visst var jag inte så imponerad av våran lilla värdinna för hela släktträffen.
Hon var rätt oförskämd och sur mest tyckte jag, hon blev sur på mig när jag sa att jag inte drack
alkohol eller läsk (vilket var det enda som serverades i dryckesväg) och blev ännu surare när jag sa
att mjölk gick bra. Nä, för den mjölken var ju till kaffet, och med sur ton sa hon när hon hällde upp
mjölk åt mig att det inte skulle räcka till kaffet dagen efter. Det finns affärer tänkte jag men sa inget.

Sen visade det sig att hon inte hade bryggt kaffe dagen efter och att det fanns ett juicepaket men den
hällde hon ut. Människa alltså! Sen försökte hon övertyga mamma om att tårtan var mandelfri,
vilket den blivande konditorn i form av min syster kunde säga det motsatta. Arg hon blev värdinnan.
Men det var ändå kul att få se folket. Mest kul var det att få
hänga i den miljön det är där uppe och att fika två dagar i rad på kaffestugan.
Fika är ju verkligen min grej om man säger så :) För mycket av min grej dessvärre.

Idag är det åter tillbaka till verkligheten och jag har jobbat hårt.
Blev sparkad rejält över båda benen i fredags och har haft väldiga besvär med vänster lår
i helgen. Idag vaknade jag utav att mitt högra knä smärtade en massa.
Troligtvis på grund av att man har kompenserat för det andra benet, och visst är det då
när man mår lite dåligt som man måste jobba som mest. Aja, tror att den värsta smärtan har
 börjat avta lite.

Ikväll har jag pysslat en hel del och fixat.
Det sista jag ska göra nu innan läggdags är att diska och hänga upp tvätten.
Ha det bäst!