Livet och dess utmaningar

 Hej igen bloggen!

Det var evigheter sen sist och gudars vad mycket som har hänt. Kortfattat...

Vi har blivit med en dotter, jag och sambon. Efter två vändor med graviditeter som av olika anledningar fick avslutas eller avslutade sig självt kom hon den där lilla skapelsen som har golvat oss helt otroligt. För någon vecka sedan fyllde hon dessutom två år. Har aldrig begripit hur starkt man kan känna för en människa fören nu. Den känslan är jag så tacksam för och samtidigt livrädd för. För aldrig har man varit så rädd om livet och för saker som kan hända.

I samma veva som hon kom till världen började sambon känna av smärtor i magtrakten. Efter flera besök fram och tillbaka på vårdcentralen där han fick olika kurer av antibiotika, då hans vita blodkroppar markerade att dom bekämpade något så sa tillslut den fjärde doktorn att han inte visste vad det var och skickade in honom på remiss. Där snabbt efter alla undersökningar, så hittade dom en cancer i tarmen. Tog nästan ett halvår att få det svaret från det att han började känna av smärtor.

Operationen och cellgifterna gick han igenom och förra året vid den här tiden så hade han tagit sig igenom det hela. Fram tills nyligen hade efterkontroller visat bra resultat. Nu har dom hittat nya förändringar och i bukhinnan den här gången. 

Snacka om en jävla käftsmäll!

Denna gången känns allt mörkare och mycket mer tufft. Har ju knappt återhämtat oss ifrån förra rundan. Mitt allt elände har även två kollegor sagt upp sig. Under loppet av en månad. Alltså min kropp och huvud orkar inte mer dramatik och problemlösning just nu. En kollega var solklar att vi ville bli av med. Hon hade bara jobbat i ca 5 veckor hos oss. Men den andra kom som en chock och gjorde min värld helt svart.

Jag önskar att det första inlägget på nästan 3 år skulle vara en härlig återberättelse om allt kul som hänt sen sist. Det finns många härliga sådana också att berättas, men mitt huvud är så argt på livet och alla orättvisor just nu. Det här ständiga kämpandet att bara överleva alla kriser som skickas på en konstant. De senaste 10 åren har känts som en evig bergochdalbana som aldrig tycks ta slut. Det hinner knappt plana ut fören det kommer en ny krök och en nytt fall.

Jag har inte gett upp hoppet eller livsgnistan. Men den har så klart fått ta lite för många smällar just nu. Sitter idag i Linköping på sjukhuset och väntar på att sambons röntgen ska bli klart. Fick inte vara med pga av kontrastet han får är radioaktivt. Går förbi en mamma och ett barn på samma avdelning en bit bort och kan inte låta bli att bli arg. Samtidigt hoppas jag att det inte är barnet som är där av samma anledning som Robin, men av åldern att bedömma vore det konstigt om det inte är så. Annars borde hon vara i skolan. Men vad vet jag. Barn och cancer hör verkligen inte ihop och det har blivit min största rädsla nu. Att våran dotter skulle drabbas av det och i en alldeles för tidig ålder.

Aldrig har jag bett så mycket om någon form av välvilja mot oss som nu.