måndag 9 april 2018

faktum är...

Jag har ju tränat ett tag nu och det har varit hårda pass.
Har hela tiden haft problem med att blodtrycket faller efter en stund i passet och att jag
typ mer eller mindre börjar gråta för att jag känner mig så värdelös.
Det är inte kul att köra på hårt och kämpa när det typ svartnar framför ögonen på en hela tiden. Känslan av att svimma (vilket jag aldrig har gjort).
Glömde berätta om det fantastiska passet i lördags, igår.
För första gången på ett halvår svartnade inte mina ögon under passet.
Fatta vad överlycklig jag var!

Berättade detta för Robin och han påstod att det inte alls var konstigt.
Jag äter ju mycket bättre mat nu. Det vill säga att jag äter mat och inte en massa godsaker
hela tiden. Jag vet att jag inte är en person som egentligen behöver går ner i vikt.
Även om mitt BMI är över 25, lite kan ju faktiskt vara muskelmassa och då stämmer inte
BMI:it. Dock gör jag detta bara för min egen skull och ingen annans skull. Förutom att sporra
min kära mamma som också är igång.
Att få snabba resultat i kroppen är bara fantastiskt. Att få känna det psykiskt/fysiskt så 
fort. Varför har jag inte velat ta tag i problemet tidigare?

Inga kommentarer: