Galna idéer och 100 åringar

 Idag har jag gjort såna galna saker som en normal människa aldrig skulle få för sig att göra.

Jag fick den briljanta idéen att jag skulle baka tårta till Robins styrelsemöte på skytteklubben. Varför? Jag hade plockat en massa jordgubbar och visste inte vad jag ville göra med dom. Så enkelt var det.

Trixet var att jag slutade jobba 13. 30, skulle vara på klubben klockan 16 för att hålla ett muntligt prov i jägarexamen. Därefter skynda mig till Ribes för att hålla i teoriprovet för en hel grupp. Så min matematik sa att det är omöjligt, men min hjärna... Challenge accepted!

Så allt det där som egentligen vore viktigare prioriterades bort. Tex äta mat, ta det lugnt och andas.

Det gick bra för det mesta, behövde bara göra om den hemmagjorda vaniljkrämen... För att en dummer ställde det i diskhon för att låta det svalna i kallvattet, men råkade glömma bort det och hällde tankspritt vatten ner i kastrullen med vaniljkräm när jag sköljde jordgubbarna.

Jag lyckades inte få en helt färdig tårta på 1,5 timme. Kvar blev garneringen. Otur.

I vilket fall måste jag också berätta om något märkligt som hände under gruppsittningen i jägarexamen. Nu förtiden är provet digitalt och provtagaren loggar in sig i appen från naturvårdsverket och väljer våran skjutbana att skriva för. När dom gör det så får vi provledare upp provtagaren på våran dator där vi är inloggade till naturvårdsverkets provsida. Det var 9 som skrev ikväll enligt datorn, men en utav dom var en Åke född 1920. Vilket jag inte reflekterade över fören alla hade identifierats hos mig och betalt provavgiften.

Hur kom en 100 åring upp i min skärm som närvarande, när det inte fanns någon i närheten av den åldern i huset eller ens i byn (vad jag vet)? En person måste liksom logga in i appen och in i systemet för att ens komma upp på min skärm.

Behöver jag ens säga att det var lite obehagligt!

Funderingar på det?