Då har det startat

Så är det tuffa året äntligen påbörjat. (Om man kan säga så)

Det är så många tankar och funderingar. Även om jag inte går och oroar mig så mycket, för

det kommer ju att gå bra....Men jag är rädd för att det någon gång i framtiden ska slå mig

tillbaka. Jag har få rädslor här i livet. Förutom höjdskräck så är jag egentligen bara rädd för att

något ska hända mina nära och kära, eller att jag ska behöva hamna under kniven någon 

dag (det dög gott och väl när jag var tvungen att bli sydd i pannan.).

Jag har alltid varit orolig för att drabbas av cancer, och egentligen vet jag att jag kommer att

få det för eller senare. Min mormor dog av det i ung ålder, likaså min farmor.

Nu har vi fått den på närmare håll, och det känns mer eller mindre oundvikligt för mig.

En tanke som inte går att slå bort.

Det är ju inte så att jag går och oroar mig hela tiden. Det skulle man aldrig orka med.

Jag är för stunden rätt slut i huvudet, så oftast orkar jag inte engagera mig i att tänka på det.

Jag går på full varv på jobbet, jag orkar inte måla naglarna eller sy.

Har nu jobbat 34 dagar i rad, är lite ledig var tredje helg. 

Vad som får mig att hålla orken uppe är hoppet om att det kommer att vända till det bättre,

och mitt mål att hålla oss flytande och i funktion. För vi får inte falla in i det mörka hålet.

Jag ser till att ladda upp mina krafter i badkaret till doften av renlighet, till doften av mina parfymer.

Kramar Robin lite extra, unnar mig lite gott och nya saker (i rimlig mängd).

Jag ser till att ta mig till volleybollträningen minst en gång i veckan.

Nu ska jag dessutom börja bugga på torsdagar, det gör mig lycklig.

Även om man är trött stundvis, så försöker jag inte glömma att leva.

Jag var t.ex ute i lördags, fast att man hade jobbat 10 timmar den dagen och skulle upp igen 

klockan 3.30. Dumt kanske, men jag vill inte låsa in mig bara för att jag jobbar mycket.

Har jag bestämt mig för att något ska gå, så ska det gå.

Jag vet hur situationen är, det är därför jag kämpar. 

Jag kämpar för oss alla. 

När allt är lugnt och vi kan hämta andan. 

Då ska jag allt se till att ta en liten semester och hoppas att man då inte får en rejäl feber.

Jag offrar mer än gärna ett år av mitt liv mot att mamma blir frisk.