Murrigt och clowner

Mina bilder har nog fått en lite murrigare touch nu. Har nog fastnat lite i den stilen för stunden.
Tycker det är lite höstigt och mysigt.

Ikväll har jag för första gången gjort hemmagjorda chokladbiskvier. Har ännu inte smakat på
helheten, så om dom blev goda har jag ingen aning. Ska ta reda på det efter att jag har tagit
in hundarna.

Idag har det inte hänt så mycket annars.
Kan väl kommentera att jag inte vågade gå en långpromenad ikväll i fall man hade sprungit på
en clown på naturreservatet. Även om chansen är väldigt liten så finns ändå risken.
Jag kan ju sitta kaxig nu och säga att om jag möter en clown i mörkret skulle jag slå ner den
jäveln. Hur jag i verkligheten skulle agera vet jag inte.
Jag tycker inte clowner är roliga normala fall och jag vet att jag i hotfulla situationer troligtvis
skulle gå till försvar. Av erfarenhet vet jag att jag är en värdelös löpare. Jag springer helt enkelt
inte tillräckligt fort för att komma undan fara. Av den anledning vet jag att jag skulle i stället
gå i försvar. Närkamp om jag så måste.

Eftersom jag ofta får höra att jag har en "Karlssons humör" (det vill säga att jag har samma humör
som pappa) så skulle jag nog bli så arg och irriterad att jag troligtvis skulle glömma bort att bli rädd.
Som sagt lätt att sitta inne i värmen och skriva/säga det.
Jag väljer helt enkelt att bespara clownerna denna otäcka upplevelse för deras egna skull.

Men tänk er själva. Mitt ute i naturen, närmsta hus är 1,5 km bort och du går där i goda ro.
Kanske har du musik i öronen. Tänk er att någon helt plötsligt står på stigen längre fram.
En svart siluett. Du kanske stannar upp och märker då att siluetten då sakta närmar sig.
Hur gestalten växer sig större och större i mörkret och hur mörkret kring ansiktet sakta
får ljusare och ljusare partier. Hjärnan anar oro och hjärtat klappar allt snabbare och snabbare.
Du hinner se ett hastigt illavarslande leende från den framför dig. Hur tänderna lyser upp lite hastigt av månens sken. Och sen kommer det.
Det där skrattet som alla som vill någon något ont har.
Skrattet som är inprintat i ryggraden på oss för att vi ska kunna känna igen när något står fel till.

Skriker du? Skrattar du med den? Springer du? kapitulerar du? försvarar du dig?
Sanningen är att väldigt få vet hur dom skulle göra i en hotfull situation.
Tänk om vi visste det...
Tänk hur förberedda vi hade kunnat varit då.
Kunskapen hade kanske kunnat rädda oss i hotfulla situationer?

Nu vill dom här clownerna inte något ont i dom större delen av fallen, men jag blir
ändå sur att man frivilligt vill utsätta folk man inte känner, inte vet vilket bagage dom bär på,
för ett spratt som för dom är oskyldigt men för den som blir drabbad kan få allvarliga
psykiska men utav. Dom kanske aldrig vågar gå ut igen efter clownernas "lilla" spratt.
Sånt gör mig förbannad!