Kränka ner sig till grunden

Jag är en såndär själ som klankar ner på sig själv. Det är sällan jag är nöjd
över något jag gör. Det är sällan jag stolt över något, när det gäller mig själv.
Jag har väl i hela mitt liv vart en strävande människa som vill lyckas med
något. När jag var 14 år var jag stolt och lycklig för att jag hade hittat något
jag var bra på. Kulskytte. Idag 6-7 år senare är jag helt jäkla värdelös.
Alla säger att jag inte tränar (vilket jag gjorde mycket på den tiden) och att
det därför har dragit ner mina resultat. Jag är egentligen rätt duktig på att
skissa och teckna, men jag vågar inte göra det längre i fall det skulle visa
det motsatta.

När jag var ca 11 år köpte jag min första kamera, och har sen dess fotograferat
en hel del. För två år sen köpte jag min systemkamera. Sen dess har jag bara
tyckte att mitt fotograferande har gått framåt. Nu står jag och stampar igen,
tycker bara att mina bilder blir sämre och sämre. Antagligen är det bara jag som
tycker det och ingen annan. Samtidigt är det många bilder jag tar som jag blir
nöjd med. Fast det är väldigt sällan jag berömmer mig själv.

Jag har i hela mitt liv vart en medellotta. Jag kan lite av allt. Jag vill hitta något
som jag är extra duktig på. Underbara människor i min närhet uppmuntrar mig,
men jag har svårt att lyssna. Det är typ som en (även jag) som har vart tjock första
delen av sin liv, och sen blir slank och fin. Hon/han kommer ändå alltid på något
sätt se sig själv som tjock, fet och äcklig. Vilket är jäkligt fel.
Problemet är självförtroendet. Det är något man tränar upp, precis som allt annat
jag har skrivit om nu i detta inlägg. Ute på dansställen
och i miljöer jag är van vid (typ jobbet) har jag stort självförtroende.
Men när det kommer till mig själv som person, ja då försvinner all självförtroende.

Jag har lätt att ta åt mig, beroende om vad det handlar om. Är det något som
tex stava. Ja då tar jag åt mig på negativt sätt. Jag har haft problem med
stavning/uttal/prata i hela mitt liv, fick gå i en särgrupp i svenska under
mellanstadiet. När jag blev tillsammans med Robin, har jag genom hans
hjälp blivit bättre på min svenska. Även om det är väldigt ofta jag tar åt mig negativt
när han försöker hjälpa mig. Det sitter i huvudet. Jag försöker mitt bästa, blir glad
när jag ser att jag blir bättre. När någon sen skriver på facebook, sms, bloggen
du stavar fel på de o de. Då blir jag ledsen. Fan jag har misslyckats tänker jag.
Människan menar säkert väl, men jag tar åt mig. En sådan enkel sak kan dra ner
mig i grunden. Vem som helst kan inte skämta med mig, inte vem som helst
kan rätta mina fel. Jag är högkänslig. Något jag skäms jättemycket för.

Samtidigt vet jag, att jag har många bra sidor. Många saker jag är duktig på.
Som att läsa, sova, äta, jobba och vara trevlig.