Drömmen

Tycker det var en redig skrattretande syn.

Så var man inne igen från ladugård och jobb.
Väntar på att det ska bli lite värme i pannan, så att man kan duscha
av sig lite. Tänkte lägga mig i sängen så länge och slöläsa några
tidningar, som jag har kommit efter med.

Hade någon sjuk dröm i natt. Kommer inte ihåg allt i detalj,
mer än att den var obehagligt verklig. Även om den var långt
i från realistisk.......

Drömmen
*Jag och några andra människor hade lyckats komma till en ö.
Där träffar jag en man. Han bjuder mig in på en drink i hans
bibliotek. Medans jag sitter där och smuttar går han runt och
pratar om något. (Tro det handlade om känslor osv.)
I alla fall, jag upptäcker helt plötsligt att någon skugga flyger runt
i rummet. Mannen ser min chockade ansiktsuttryck och säger.
" Bryr dig inte om det där, det är bara jag".
(Vet inte hur jag kom fram till det, och varför, men jag kopplade
att det var hans vålnad eller något som flög runt oss) Helt plötsligt
stannar "vålnaden" till bredvid mig, och jag ser hur den får en synlig
hand som sträcker efter min. När våra händer stöts emot, går det någon
konstig känsla igenom kroppen (den känslan kändes så verklig). Det
kändes typ som en stöt fast chockande behaglig, och alldeles alldeles
underbar.


Drömmen tar ny värvning, helt plötsligt springer folk i skräck runt den
lilla, väldigt lilla ön. Jag springer också, mitt första mål är till båten.
När jag kommer till den plats vi hade ankrat, var båten borta.
Alla blir meddelade att vår sista utväg var en båt som låg på en annan
öliknande plats, mitt emot den ön vi var på. Folk stod lugnt i kö
för att ta sig över till andra sidan. På vägen ser jag en kille som hade någon
ABC syndrom. Autism eller något. Han snubblar över ett rep som
han försöker ta sig över i brådskan. Hela tiden pratade han positiva saker
och verkade hur glad som helst. Han som tog hand om den har grabben
försvann, och kvar blev grabben. Jag frågar honom om han behövde hjälp.
Vilket han tacksamt tog emot.


Tillsammans arm i arm följer vi kön.
Jag upptäcker helt plötsligt hur varm han var mot min sida.
Kommenterade detta, och han skrattade bara och log åt mig.
När vi kommer fram till den avsats upptäcker jag att vi måste klättra
som apor, eller som sengångare, upp och ner. Grabben tar tag i dessa pinnar
och försöker häva sig upp. Det gick bra, men sen tvekar han och hoppar ner.
"Det går inte" sa han och skakade på huvudet. Pappa dyker helt plötsligt
upp ur ingenstans. "Jag ska försöka ta dig på ryggen". Jag får panik.
Så typiskt pappa, dubbel vikt kommer sluta med att dom båda ramlar ner
för stupet. Samtidigt ville jag inte lämna pojken ensam till sin undergång
bara för han inte kan och hans handikapp. Vad är rätt, rädda sitt liv eller offra sig
för en annan? Samtidigt stod en massa folk bakom oss och väntade på sin tur.
Just när pappa försöker lyfta upp honom på sin rygg orkade jag inte
med mer..... Så jag vaknade.


Det är så hemskt med såna beslut, och just nu undrar jag vad som hade
varit rätt att göra, om det nu hade vart i verkligheten. Jag var livrädd,
denna underbart härliga pojke skulle inte klara klättringen till andra sidan.
Jag ville så gärna hjälpa honom, stanna kvar och kämpa med honom.
Samtidigt skrek överlevnadsinstinkten inom mig att skita i han.

- Vad skulle ni ha gjort?

Jag ville avsluta drömmen, så jag fantiserade vidare på den i vaket
tillstånd.* Folk började resonera runt omkring. Det var 50/50. Antingen
tog dom höga vågorna en till havs, eller så tog dom en på "land".
Grabben bestämde sig för att stanna, och ta skydd på högsta höjden,
där det också fanns en grotta. Flera följde med honom. Själv vet jag inte
vart jag hamnade.

Som om jag inte viste innan den här drömmen... Jag har beslutångest!
Ett stort problem i mitt verkliga liv, likaså i min dröm verkar det som.
- Hoppas ni fattade något av drömmen. Själv ser jag den så tydlig i mitt
minne. Det värsta var att allt kändes så verkligt