Tankar

Lens lifting

       
Sen början på förra året har jag varit intresserad av ett nytt objektiv och då ett 135 mm.
Jag har länge funderat till och från om man tex skulle köpa Canons egna eller Sigmas.
Försökt läsa recensioner och kollat på youtubekanaler. Men inte riktigt blivit klokare.
Så i förra veckan kollade jag lite mer på begagnat och hittade då en Canon på blocket för halva priset
emot ett nytt. Sparsamt använd (enligt säljaren) och i gott skick. Så idag köpte jag det.
Väntar nu bara på posten. Längtar så att få börja experimentera med den.
Så modell sökes ;) hihi

Annars rullar det på.
Den här veckan ska vi klövverka korna. En jobbig uppgift då vi saknar folk igen.
Det är verkligen aldrig lagom på våran gård. Antingen är vi för många eller så är vi alldeles för
några. Nu åkte Arek hem på semester, mitt i vårbruket.
-Varför ska allt alltid hända när det är som stressigast?
Igår och idag har jag haft morgonpass och plockat sten med gamla lastmaskinen,
Skalman som vi kallar den. Inte den roligaste maskinen att köra. Igår satt jag från 9-16 och plockade
sten. Idag från 9-14. Har så jäkla ont i ryggen och i knäna. Man tycker ju att köra maskin borde
vara rätt gutt och ett lyxjobb i jämförelse med att plocka sten för hand.
Men jag undrar inte om det tar mer på kroppen att köra denna maskin än att faktiskt plocka sten
för hand. Sen klart går det fortare med maskin.
Sista 1,5 timmen idag höll jag på att bryta ihop. Jag hade så ont i ryggen av allt ryckande,
hoppande och slitande på gas, broms, bak, fram och viftande med spakarna. Jag lyckades dock
tänka bort tanken på att bryta ihop och bet i stället ihop. Vilket gjorde att det blev lite lättare på
slutet.

Var så lycklig när åkern sen var färdig. Dessvärre är det fler åkrar att sten plocka på.
Tror jag sätter Przemek på det nästa gång. Min rygg fungerar som en memory madrass just nu.
Det vill säga att ryggen känns bra just nu, inte jätteont, men så fort jag sätter mig i maskinen kommer
smärtan tillbaka. Inte så roligt.

För övrigt är det nu en vecka sen vi lät Dalton somna in. Det är så sjukt att tiden går så fort.
Jag saknar mitt/vår charmtroll. Han spred så mycket kärlek dom sista åren. I sinnet var han som
en treåring. Jag ser honom varje dag på min skärmsläckare på mobilen, och jag minns hur jag
sista timmarna bara klappade honom och han bara njöt och var lugn. Jag minns hur hans
päls kändes i min hand. Nä, det är verkligen tufft och värre kommer det bara att bli.
Vet inte alls hur jag kommer klara mig när det är Paxas tur. Hon som alltid varit vid min sida.
Att ha djur är verkligen inte lätt, samtidigt vill man inte leva utan dom heller.