Jag har väntat länge på att Mia Skärings serie om kroppshets ska komma ut.
Äntligen har den gjort det. Alla 3 avsnitten. Har än så länge bara kollat på första avsnittet och
tänkte att utefter den skriva mitt första inlägg.
Första avsnittet handlar lite om hur det började för Mia, från att ha varit en nöjd liten tjej till ha sån ångest och självhat för sin egen kropp.
Nu ska jag öppna hela mitt hjärta och berätta vart historien började för min del, och vad
som har varit mina komplex och kanske fortfarande är.
Jag vill minnas att jag ändå har varit en rätt glad tjej egentligen i hela mitt liv. I alla fall vad många
utifrån kanske ha trott. Det hela började nog egentligen när jag lärde mig att baka själv och
framför allt att göra chokladpudding. Jag var nog säkert 8 år eller något och blev gradvis
lite mulligare och mulligare. Först var det nog inga problem fören man började att se tillbaka på
klasskorten och började se själv hur man hade hade förändrats. Jag var nog kanske 10 år då.
Dessutom började en eller flera killar att rimma på mitt namn. "Therese - fes" helt oprovocerat.
Jag var/ är väldigt blyg av mig egentligen och tyckte så klart att få den typ av uppmärksamhet var
jättejobbigt och inte alls vad jag ville att folk/barn skulle tro om mig.
Jag ville heller aldrig följa med på tillställningar för jag tyckte inte att jag var fin i mina kläder,
utan bara såg tjock ut. Jag fick ju lov att följa med på tillställningarna i alla fall, jag har
nämligen far som inte gillade att jag klankade ner mig själv. Så han tvingade mig ut med orden
som att jag är fin som jag är och att det finns dom som inte har ben, armar eller mat.
(Vilket har varit ord i vuxenålder som jag har använt för att försöka avdramatisera mina komplex).
Jag började fundera mer på kläder då mamma och jag hade jättesvårt att hitta kläder till mig på
barnavdelningen. Droppen var när min ålder inte stämde med klädesplaggens rekommendation.
Jag var 10 år och gick i kläder som ansågs att en 14 åring skulle bära. Att hitta kläder blev det
värsta jag visste. Jag hade samma kläder dag ut och dag in.
Tills mamma tvingade in mig på vuxenavdelningen och jag äntligen hittade ett
par jeans som jag kom ner i. Livet blev lite lättare.
Vid 10 års ålder började man även få lite tuttar, jag som
inte ens hade reflekterat över detta gick utan problem med tuttarna fritt hängande (det fanns ju egentligen inga).
Var av en tjej i min klass påpekade detta och tyckte att jag skulle skaffa topp eller BH.
För det var visst fult att ha lite tuttar hängandes löst innanför tröjan.
Skamset skylde jag mitt bröst resten av dagen och tvingade säkerligen med mamma till
affären direkt den kvällen. Sen dess fram till 22 års ålder sov jag alltid med topp eller BH på.
Jag tog nästan aldrig av den.
I duschen efter gympan kunde det vara väldigt jobbigt, och framför allt när man var 11- 12 år.
Dom flesta tjejerna och framför allt dom som var långa och smala hade så söta/snygga underkläder.
Där kom jag i "mormorstrosor" och uttöjd topp. Nä, nu var det dags att skaffa Bh, string vågade jag inte.
I duschen igen. En eller två tjejer (jag kommer inte riktigt ihåg) kommer ut skrattandes efter
att jag hade varit i duschen.
- "Kolla vilka äckliga plattfotsspår, vad äckligt att vara plattfot", var av dom
pekar på mina fotspår som jag hade lämnat efter mig. Efter det torkade jag mina fötter väldigt
noggrant innan jag gick ur duschen. Att vara plattfot är ett komplex jag har även idag.
Jag hatar att visa mina fötter. Så sandaler är ett big no no. Öppen tå i klackade skor är jag väldigt
försiktig med men börjar lära mig att acceptera.
I sexan retade en eller flera killar (det var egentligen alltid samma kille som startade det hela och
sen följde ju hans gäng efter) att jag vickade väldigt mycket på min rumpa, var av dom
demonstrerade hur jag gjorde, skrattandes.
Något jag blev väldigt ledsen för. Min rumpa hade aldrig varit
ett komplex fram tills dess. Jag vågade knappt gå efter det. Försökte se mig själv i spegeln
och försöka gå ifrån spegeln för att se hur mycket min rumpa vickade.
Där kände jag ändå att där få gränsen gå.
Min rumpa vickar för att jag är kvinna... Kan hända att just dom orden kom från mina föräldrar.
Det ända jag tyckte var jobbigt i stället var att folk kanske tittade på min rumpa.
Det gillade jag inte.
I högstadiet blev det så klart värre och värre. Där vågade jag inte har shorts på gympan för
att jag inte hade mina ben rakade. Hade alltid tjocka mjukisbyxor. Hur varmt det än var.
Aldrig kjol eller klänning för att jag hade tjocka vader. Tillslut efter en undervisningsfilm i idrott,
där filmen handlade om att äta rätt och om kroppsideal, egentligen. Då bestämde jag mig.
Jag ska börja banta. Detta var i 7:an. Så jag kämpade där i några månader med att gå ner
9 kg. Från 65 kilo till 56. Jag valde gymmet på "elevens val", jag cyklade i motvind.
Jag slutade helt att dricka saft, valde bättre alternativ till frukost, hade ångest så fort jag åt
en pizza, tårta eller annan godsak, för då var jag tvungen att straffa mig på något vis.
Jag hittade en träningsmetod som jag älskade. Där jag både fick spela tv-spel med brorsan men
samtidigt röra på mig. Nämligen att göra step up på en pall samtidigt som han och jag spelade
Star Wars på tv:en. Det var en jäkla hjärngympa kan jag säga, men tillslut kom man in i det.
Kunde lätt hålla på i 30 minuter non stop.
Så i högstadiet var alltså vikten min största demon, och det är den även idag.
Jag gick så klart upp dom där kilona igen men det var inte fören slutet av gymnasiet.
Nu har jag ju tagit tag i det igen men håller mig nu på hälsosamma 62 kg.
Gymnasiet var faktiskt väldigt lugn annars. Jag valde ju att gå på en skola som dominerades
mest utav killar. Så man fick lite bekräftelse ändå, jag menar, så fort en kille bara vill prata med
mig så fick jag ett sådant självförtroende. Framför allt eftersom nästan allt i gymnasiet bara vara
positiva konversationer. Jag blev gladare och gladare.
Framför allt berodde det på att jag umgicks med ungdomar som kom från mer
eller mindre samma miljö som jag. Det vill säga från ett lantliv. Dom förstod mig bättre
än vad dom flesta i högstadiet gjorde. Jag hade helt naturligt mer gemensamt med mina
nya klasskamrater.
Internatlivet gjorde mig mer självsäker och stark, kan också ha att göra med att jag blev
äldre och mycket mer säker i mig själv.
Efter skolan började jag jobba hemma på gården, trots alla fördomar om bönder man fick slängt över
sig i mellan- högstadiet. Tror det var tack vare gymnasietiden som jag har hamnat där jag är idag.
Jag menar, killarna blev ju som galna när jag sa att min pappa hade en Fendt och en CVX traktor,
när dom frågade mig. Det hade ingen på högstadiet i min klass förstått någonting om.
Idag är mina största komplex fortfarande
Min mage
Min vikt
Mina fötter
Mina armar
Kroppsdel jag är mest nöjd med
Mina ögon
Robin brukar skoja med mig att jag har en stor rumpa i vissa byxor eller kjolar.
Jag brukar bara säga att det är modernt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar