Vi tänker fortfarande på dig

16 år snart, sen du försvann Annelie.
Jag var så liten då det hände, 5-6 år gammal. Men det betyder inte att jag inte
saknade dig mindre för det. Jag kan fortfarande minnas små avsnitt från den tiden
då du var kvar hos oss. Jag minns även händelser efteråt. Du brukade vara vår barnvakt ibland.
Minns en gång när du bäddade ner mig och min bror i en stor sovsäck, på golvet,
och läste en saga för oss. Jag minns när vi var och badade i dammen hemma.
Jag minns en fest som du och din sambo hade. Jag fick spela på erat Nintendo då.
Jag tyckte så mycket om er. Så när du försvann, blev jag väldigt ledsen.
Jag var med när vi sökte efter dig i militärförråd och bunkrar.
Jag målade teckningar till din sambo när han satt i häktet.
Jag satt med under rättegången, och vinkade till din sambo, så att domaren blev sur.

Ju äldre jag har blivit,  så har jag förstått mer och mer, känt saknaden mer.
Saknaden kan så klart inte jämföras med dina nära och käras saknad, och längtan att
få veta, få ett avslut. Min saknad är dock inte mindre för det.
Vi kommer troligtvis aldrig få veta. Inte fören vi träffas igen i
 en annan värld. Kommer du minnas mig då?

Om det nu var det som dom flesta trodde, att det var din sambo som förde bort dig.
(Jag tror inte det, men man vet ju inte). Ja då är det ännu en sak som vi aldrig få veta nu.

Hittade denna musikvideon på din hemsida, som din familj har skapat för dig.
En väldigt gripande låt, med en väldigt dramatisk video, med så mycket känslor.

Någon har svaren åt oss, frågan är bara vem,
och när dom tänker bubbla upp till ytan.