Ibland önskar jag att jag kunde öppna mig för mina nära och kära lite oftare,
då kanske jag hade kunnat lösa problem bättre. Tyvärr är jag en ältare, och jag tänker
för mycket. För just nu går vi igenom en hel del, och jag känner mig som en svikare.
Känner mig misslyckad delvis, men framför allt helt maktlös. Hur kan känslor
och tankar bara slå till en så där? Jag är delvis förvirrad, samtidigt så vet jag nog
egentligen vad mitt hjärta och hjärna tycker är bäst för mig. Men nästa sekund så
ändras den känslan igen. Vet inte om det är räddsla för att förlora, eller räddslan att
börja om på nytt som håller mig fast.
Jag har vart i den här sittsen innan, vilket gör det till ännu större helvete när jag
möter samma helvete igen. Jag vill rädda, samtidigt är jag trött på att vara den som får
lov att stötta det hela för att det ska funka.
2 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver.
Det tog många år av mitt liv innan jag lyckades prata och ventilera mig istället för att bara lyssna. Jag är kanske inte så gammal men jag har varit med om alldeles för mycket.
Försök hitta någon som vill lyssna där du får vara i fokus ibland, det krävs övning och tålamod men du kommer att lyckas, det är jag säker på.
Kram!
Tack TokMia, tror att den värsta stormen är utriden nu. Känns bättre i alla fall. Jag har många omkring mig som vill lyssna, jag är väl helt enklet inte den som pratar problem när som helst. Krävs oftast att någon frågar mig.
Tack igen.
Kram
Skicka en kommentar