Ni finns i mitt hjärta

Jag insåg lite extra idag, hur mycket jag älskar mina vänner.
Främst dom som hör av sig till mig, och som mer än gärna skulle offra
en dag för att vara med mig. Jag själv har alltid prioriterat vännerna
först (efter familjen). Och visst har det blivit lite svårare nu när man
har kommit ut i arbetslivet, och när man har skaffat sig en underbar
fästman som man tyvärr inte bor tillsammans med.

Jag har själv inte alltid vart den perfekta vännen, och det kan nog ingen
vara direkt.... eftersom vi alla är olika, och tänker/ tycker olika.
Jag har försökt mitt bästa, med både med och motgångar.
Jag skulle nog säga att jag är väldigt speciell, och har inte haft det lätt
att uttrycka mig inför nytt folk. Jag kanske till och med har vart för
Freaky eller nördig, så jag har skrämt bort folk. Jag har många
teorier (som i det mesta) på varför så många vänner i min uppväxt har
dissat mig. Men jag tror att dom som vill ha mig som vän.. måste vara
tålmodig, öppensinnig, och ha samma humor som jag.
- Allt handlar nog egentligen mycket om kemi.

Förut har jag tittat utan att se, men idag såg jag utan att titta efter.
Jag skulle gärna skiva upp era namn med en gloria över.
Men risken är att det kanske finns en vän som man glömmer, eller
rent utav har missat i förbi farten.
- Jag hoppas att dom jag menar tar åt sig av dessa tre ord.

Jag älskar dig (er)!

Vill ni veta varför jag älskar er som vän? Då får ni helt enkelt höra

av er. För det skulle bli ett alldeles för lång inlägg annars^^