Andar finns dom?

Jobbat morgonpass idag, sen har man kollat lite på tv:e,
pratat med en galen människa och sovit lite.
Skulle vilja komma med något intressant att skriva om,
men kommer inte på något. Ni kanske har saker som ni
undrar över, eller kanske vill höra mina åsikter i någon fråga.
Bara kommentera i så fall^^

Läste ett litet repotage i Solo, där dom hade övernattat i ett
spökhus (något som jag aldrig skulle våga, men ändå skulle vilja
testa). Jag tycker såna här historier/ legender/ myter är intressanta,
och framför allt lite nervprirrande.
- Och vem kan egentligen säga att dom inte är sana?
Jag tycker det är tråkigt med logiska förklaringar, och folk
som försöker förstöra det "omöjliga". Även om jag är glad
att jag kan sova mina nätter (hyfsad) bra, för jag skulle
inte vilja vakna med en skepnad tittande in från fönstret.
- Vilket jag var rädd för när jag var liten och bodde på
övervåningen.

Jag älskar lyssna på morfars små berättelser, och att övernatta
i hans hus skulle jag inte vilja. Lika så att gå upp i Långe Erik
mitt i natten, då mamma säger att det spökar (ganska bra?) där.
Sen vill jag i för sig inte riktigt vara inne i farfars hus ensam,
och inte hem hemma på övervåningen heller för den delen.
Jag gillar helt enkelt inte doften av gammalt, och hus där det
har hänt mycket i. T.ex hem hemma är en gammal skola,
som har gjorts om till boningshus. Det får mig genast att
få kalla kårar, och jag väntar mig jämt när Robin är och
vakar på svin i skogen, att en gammal sträng rektor ska
slå i dörrar och kasta saker över rummet. Som tur verkar
jag nog inte helt mottaglig (peppar peppar). Dock, kan jag
inte putta undan den där mysko känslan av att något finns
där.

Jag vågade inte ens somna ensam i rum 2 i "Villa Hugo"
på hebo. För att Steff och Emm hade sett saker hända runt
omkring i det rummet och på övriga ställen i hugo.
Kom ihåg när jag och Ida var ensamma och satt inne i köket
framför datorn. Någon hade ställt ett glass på sittlocket på
toaletten. Ja ställt den mitt på locket så det borde ju  inte hända
något att det skulle ramla ner eller något. Dessutom hade den
stått där ett tag. Helt plötsligt flyger vi båda upp ur soffan,
när vi hörde ett crach av sprlittrat glass komma där i från.

- Hugo vi vill inte veta av dig, verken höra, se eller känna dig
skrek jag in mot hallen. Ida och jag gick in på toan och där
låg det krossade glasset. Vi kollade på sittlocket. Man
skulle kunna tänka sig att det fanns en logisk förklaring till att
det hade halkat ner, om glasset hade vart lite blött under.
Men inga vattenränder kunde synas och det är ännu ett mysterium.

Så finns dom där runt omkring oss? Eller är det våra sinnen som
spökar och spelar oss en massa trick?