Jag överlevde trots allt. Gick väldigt bra faktiskt, eftersom jag inte hadebehövt ägna mig någon tid att oroa ihjäl mig, för att jag åkte på att köra.
Plus att snurra runt i den lilla hålan jag hatar mest,
(när det gäller trafiksituationer) Nybro. Av något konstigt mirakel lyckades
jag undervika att köra in och ihjäl något/ någon. Trots min nackspärr.
Mamma och jag virrar runt där i evigheter. Tillslut så lyckas vi hitta fram till
"Rygghälsan". Det var bara att springa upp för trapporna och sen bar det
dirket in hos A.
Han tittade på min rygg lite, vilket han för övrigt tyckte såg väldigt bra ut.
Sen kände han lite på ryggen där han hittade två punkter han knäckte till.
Kändes inte så mycket när han hängde över min sida för att sen trycka till,
med sin vikt. Det ända som var jobbigt var väl att höra när det knäckte
till. Värst var nacken. Då fick jag ligga på rygg. Han tog min nacke åt vänster
sida (den sida jag hade problemet på), och tryckte till.
- Det om något var obehagligt, dock gjorde det inte så ont som jag hade trott.
Man ska inte jämföra sig själv med min pappa, som först vid 35-40 års åldern
kommer med alla problem samtidigt. För oftast blir problemen värre med
tiden. Jag som är ung har oftast inte så mycket problem. Därför gör det inte
heller så jätteont antar jag.
-Så hur lång tid tog det här? Ja, mindre än fem minuter i alla fall.
Hur är det med min nacke nu efteråt?
Ja, helt bra är det inte, men jag har inte ont på samma sätt. Jag antar att det
är musklerna som krampar lite fortfarande, men det släpper nog efter ett tag.
Mina knotor är i alla fall på rätt plats igen, och nacken är inte stel längre.
Snart mat och sen blir det provmjölkning med Daniel för min del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar