Tunneln

"There is memorys in the past about me

you don´t whant to know"

Sitter här nu mitt i skiten igen,haha..

- Man börjar nästan att bli van ju.

Jag kan säga,man gör inte samma misstag mer än två gånger förhoppningsvis.Alex tittar inte ens längre på mig.Aja det får jag nog skylla mig själv för antar jag.Han får nu vara med vem han vill.

Saknar bara att umgås med honom.

Okey det har bara gått en dag än,det blir nog bättre

under veckan.

Var duktig idag:D

Jag sprang vindskydet,bara för att få mitt huvud att sluta tänka för en stund..det funkade!

Så det blir nog fler gånger den här veckan att springa.Kommer nog sluta med att jag blir beroende!Aja har stoppat i mig lite godis nu så nu är jag på ge igen,var lite slut efteråt.

Jag har tänkt lite på den här bloggen.........

Vad skriver jag för något på den?

Just nu tycker jag det mest har varit om en massa problem,det blir tråkigt i längden att bara höra:

-Åh idag e det

- och idag e det så....

Tessan!ryck upp dig.Det känns ändå bra som sagt men ändå inte.

Åh!...jag vill ha någon hos mig som kan få mig att snacka,skratta och som bara vill

lyssna på mig.Förlåt alla på hebo...men det finns ingen här som jag litar på riktigt längre.

Jo,Alex men nu e han lite på sne foten på mig,och jag vågar inte ens gå ner till hans kåk längre.

*Suck*vilket liv man har ibland...Just nu känner jag att jag vill ha min

dagbok och bara gå ner i källaren gömma mig i ett hörn och låta allt flytta ut på dom linjerade

sidorna.Allt kan man ändå inte berätta här;P

Eller så vill jag bara låta min fantasi flöda ut överallt.

Jag vill inte sitta stila jag e rastlös.

Hmm...jag funderar....

- nä jag kommer inte på något.

.................................................................................

Det var en gång en tunnel som gick igenom världen.

över den här tunneln fanns även ett paradis som ingen

längre såg,eftersom den snabba vägen någonstans var

igenom just denna tunnel.

Varje dag åkte bilar fram och tilbaka igenom den.

Ingen viste vad som egentligen fanns över dom.

och ingen frågade heller varför dom inte viste det.

Folk hade fastnat i det som kallas vanna,

dom har ju alltid tagit den här vägen.

En dag hände något helt oväntat...

chocken kom så plötsligt.

tunneln rasade och alla människor

och deras bilar klämdes ihjäl under dom tunga

balkarna och sten liknande klossar.

Det här var den mest tragiska händelsen som

hänt,säger en reporter i radion.

Men i och med att tunneln rasade,vatten kom in.

Så kom även ljuset från solen,fåglarnas kvittrande

fram när allt damm,och oljud hade lagt sig.

.................................................................................

sorgligt men sant,så e det med oss alla,

vi ser inte vad vi gå miste om.

Och oavsätt hur mycket vi än tittar,så ser vi aldrig

exakt vad vi har framför oss.

Så bli inte den som tittar utan att se.

Möjligheter och intressen har vi alla,försök

bara vara lite mer öppen för förändringar.

Jag lever och jag e glad för det,för någon menning har jag ju anars hade jag inte varit här,eller?